Nu har jag varit hemma i två dagar från Liverpool. Hur sjutton kan man vara så trött? Det känns som om jag skulle kunna sova en månad innan jag är helt utvilad. Hade fundering på att träna på söndag morgon men det blev det inget av eftersom jag behövde sova (12h blev det). Istället åkte jag iväg till Kista och köpte två kjolar (i storlek 40!). Den ena ska jag ha på Julias namngivningskalas om två veckor.
I morse ringde alarmet klockan 6. Det kändes som om klockan var 3 på natten. Jag ställde om den till 6.40 och nu sitter jag och försöker få i mig lite frukost. Ikväll blir det definitivt tidig sänggång igen.
Jag klarade mig riktigt bra i Liverpool. Ingen viktuppgång och endast ett anfall. Min räddning har varit att jag har ätit bröd. Bröd blir man mätt på och det retar inte gallan alls. Däremot är det inte så lätt att gå ner i vikt när man äter mycket bröd så det får jag ta tag i nu när jag kommer hem.
Just nu väntar jag på remiss till kirurgen för att diskutera borttagningen av gallblåsan så att jag äntligen kan börja leva lite normalt igen. Det är jäkligt jobbigt att behöva tänka på varje liten grej som man stoppar i munnen. Är det för fett? Äter jag för tätt? För mycket? Det mest irriterande är dock att även om jag gör allt rätt så får jag anfall men som sagt livet är inte alltid rättvist.
Nu är det bäst jag sätter fart för jag har miljoner saker att göra på jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar